03/30

2015-03-30 [23:13] 

 För fem dagar sen var jag på ett viktig möte. Det första mötet för att utreda mitt kön. Och sen dess har jag pratat med flera personer om dehär och det verkar som att dom tycker att det är en stor förändring som håller på att ske och dom verkar förvånade och glada och frågande. För mig är dehär inte en stor förändring och jag känner inte att jag måste komma ut och göra en fb status och ringa alla och berätta. Det känns som en naturlig utveckling. Som ett steg till att komma hem. Det här är inget som jag har kommit på igår och bestämt mig för. Det är något som har grott i mig väldigt länge men det är först nu som jag faktiskt kan och vill göra det. Ibland har jag varit nöjd med att vara en tjej. Ibland har jag önskat att jag hade kunnat ändra min kropp igår! Men jag har nog inte alltid fattat hur. Ganska länge var jag inte ett dugg intresserad av att ta hand om mig själv. Jag ville bara dö och då spelar det ju ingen roll vem man är. Nu är jag på en plats där jag försöker att ta hand om mig själv, allt är inte perfekt eller enkelt men jag försöker att göra allt med en baktanke om välmående och njutning. Jag har oxå vänner nu. Riktiga vänner som jag litar på och känner mig trygg med. Vänner som jag kan ringa mitt i natten och vänner som lyssnar. Vänner som faktiskt förstår att jag vill ändra in kropp! Så äntligen har jag kommit så här långt och börjat på dehär spännande na äventyret. Jag försöker att få massor av information och träffa andra transpersoner och samtidigt inte glömma vem jag är. Jag är Stich och det kommer jag ju alltid att vara. Oavsett vad för olika prövningar ag måste gå igenom. 


01/21

2015-01-21 [13:22] 

 Idag öppnade jag en låda full av gammal information. Jag har börjat läsa en kurs igen för att bli klar md utbildningen som jag påbörjade för fem år sen. Jag har sparat nästan alla studiehandledningar till kurserna som jag läste. När jag kollade igenom sudiehandledningarna och jämförde med kurserna som jag hade fått betyg i så var det inte alla som var med. Det slog mig hur måna kursr jag har läst men inte gjort klart. Kunskapen är fortfarande min men jag har inget bevis på att jag har den. Jag tänkte oxå på hur himla dåligt jag verkligen måste ha mått domdär åren. Helt borttappad i mig själv och utan att få någon riktig hjälp. För jag sökte hjälp och jag fick samtalskontakt och medicin men det var ju inget som riktigt hjälpte. Jag jag vet att jag inte är bra än, jag har tusen små destruktiva betenden och vissa dagar kan jag inte gå ut. Men oftast så kontrollrar det inte mitt liv längre. Och jag försöker inte vara någon annan än den jag är. Men nu när jag har chansen så ska jag läsa klart den här kursen och göra praktiken och jobba och om jag verkligen kommer in på universitetet till hösten så vill jag verkligen ta till vara den chansen att studera. Förra gånen så kunde jag inte det. Jag var mest destruktiv. Men jag minns ändå att jag gillade att gå till skolan. Och nu när jag oxå har en chans till en utredning innnom sjukvården som kansk kan hjälpa mig ännu mer så kanner jag mig nästan hoppfull. Kanske kan jag bli den jag drömmer om och göra allt jag vill göra. Och kanske kommer jag aldrig att bli rik och förhoppningsvis inte berömd men gärna respekterad för den jag är och det jag gör och har gjort. jag är ung. Ganska ung. Jag har livet framför mig och alla möjlighter i världen att göra vad jag vill. Jag måste leva med valen som jag har gjort hittils men det är okj för om ett år kommer det att vara nya val och nya problem och allt förändras ävn när det känns som det står still. Jag var bara tvungen att berätta dehär men nu måste jag gå tillbaka och göra klart det jag började med. 


10/17

2014-10-17 [20:45] 

 Så den senaste tiden har varit lite mörk och jobbig, jag har skrivit sagor om det som att det inte var på riktigt för det känns inte som på rikigt. Det var mycket jobbigare att prata om än att uppleva och det känns som att jag hitttar på det som hände och jag skäms så mycket över det. Över att jag lät det hända, att jag deltog. Jag vet inte. Jag känner mig vilsen. Jag behöver någon att prata med. Någon som vet något om världen och som inte skulle dömma mig om jag sa vad mitt lilla hopplösa hjärta känner. Jag vill ha så mycket. Den här lilla staden räcker inte till. Internet räcker inte till. Jag behöver mer! Jag vill växa nu. Jag är redo. Jag har lärt mig min läxa och jag jobbar på att bli skickligare men jag behöver något annat nu, något mer. Jag saknar något som jag inte ens vet om det finns. Jag längtar efter saker som jag aldrig har haft. I min hjärna finns tusen scenarion och jag läste att de som fantiserar mycket oftas inte upplever lika mycket i verkligheten eller något, det var så jag tolkade det och om det är så så är det kört för mig för min hjärna går på högvarv nätan hela tiden och jag kan nte skriva lika fort som jag kan tnka och det är skitjobbigt för jag inner förlöra hälften innan jag ens har kommit dit. Jag vill lära mig mer om mig själv. Jag vill uppleva mer. Nu för första gången i mitt liv så känner jag mig trygg bland mina vänner för jag vet att dom är vänner och at dom inte vill lämna mig. Jag minns alla som lämnar oss. Den bästa tiden på dagen är på morgonen när jag ligger nerbäddad sömnvarm och avslappnad mellan två hundar och ser himlen för första gången. Då är allt lugnt. Sen börjar allt att rulla och det går nabbt och det gör ont. Jag är så känslig för allt. Jag gör saker med hjärtat och jag vill göra rätt. Jag gör inte alltid saker för min egen vinning. Egoistiska människor lever längre eller? Jag vill inte leva länge. Jag vill leva nu. Allt är så svårt. Svårt att göra rätt svårt att hitta. Svårt att veta vad som är rätt när andra människor får beröm för att göra fel och jag blir utskälld för något som någon annan tycker att jag gör fel. Men rätt och fel är inte alltid svart och vitt vi borde säga rättvist och orättvist. Fair/Unfair. Jag försöker göra alla rättvisa utan att glömma mig själv. Jag är inte hjälten i sagan jag är inte ens hjältens vän. Jag är en av hantverkarna/bönderna/tiggarna i byarna som bombas och bränns. Jag är en av dom som inte får ett lycklgt slut för krig slutar aldrig lyckligt. Jag är en av dom som förlorar för mycket och inte får något tillbaka mer änn att återuppbygga det som förstördes och försöka återskapa ett hem och rutiner från ruinerna som finns kvar. Problemet med superhjältar på film är att dom är så vackra och stylade. Dom som jag ser som räddar världen är dom som inte behöver oroa sig för att fastna på bild och hamna i tidnigen varje dag. Det är de som är lite konstiga lite maniska som snöar in  ch gör samma sak. Som hittar nya vägar och som vill något med hela sitt hjärta. Eldsjälar. Sånna som lerver på hoppet och inte har råd med mat, som äter upp den gamla tepåsen när teet är slut. Tanken tog slut här. Vi måste gå ut nu, hundarna och jag. Om jag publicerar en sagobok vill du läsa den då? Kram. 


08/12

2014-08-12 [17:26] 

I have to tell you about this. I have to tell somebody. I have to shout it out to the world or it will crush me whit its weight. I will implode and become a black hole swallowing all like the great Moby dick. I have to tell you about me so you can read it, hear it mad maybe feel like it could be you. I have to pour my heart out for you right now and I promise if you have something to say when I’m done I will do my very best to listen to you. 

I do not feel comfortable in my body. I don’t know if it’s gender dysphoria or this other thing bdd (body dysmorphic disorder) that I learned about today. I don’t know how to tell you that my body does not fit. Or my mind is somehow wrong or maybe I’m just not meant to be. Maybe I should never have started questioning my gender. Would I have been a happy cis person if I hadn’t started thinking or have I always been like this? I wish I could find a way to make all the pieces fit together. A way to boost my low self-esteem, according to me I’m worth less than the dirt on the ground. I have so many doubts and people tell me all the time that I can never make up my mind. What if I will change my mind again! What if I do an expensive surgery and change my mind?  What if they are right!? Maybe I’m just silly. Maybe I will find someone who loves me and I will learn how to love and care for myself. But it sounds so wrong! How can I learn to love myself through someone else? It’s a different kind of love.

Some days  I know I’m awesome and I have this grand ohana with 16 legs. But I need me. I need to be able to express who I am and I need to feel beautiful and I need the ones I love to know who I am. It feels very important to me. I do want to change my body but I’m also so afraid of being weird. What if I’m never satisfied? What if this thing I feel doesn’t have anything to do with gender and is just a big monster that’s going to eat my life?  And also would it be so horrible to be wrong? Do the wrong thing? Make the wrong decision? Maybe doing something horribly irrevocably wrong will cure my fear. And wasting a lot of money is something I am quite familiar with. Body modifications Is also something I have done before. Still I would very much like a grown up, responsible person to talk to. 


06/19

2014-06-19 [20:13] 

 Kära dagbok. 

Allt är inte bra fast det borde vara det. Jag har typ världens bästa vänner och jättesöta hundar och katter och mat och ett hem och ett jobb och allt man kan önska sig. Typ. Men jag känner mig trött och stressad och som om jag inte kan finna ro. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som att jag kommer att explodera. Jag försöker bara ignorera allt och hoppas att det går över. 

Det är förståss dehär med huset och familj och pengar och att få höra att det var en dålig ide att skaffa en hundvalp och att känna att det var kanske en dålig iden när den har kissat inne två ggr på en timme och springer runt som en galning och skäller på katterna. Men jag kände samma sak med Hedwig och nu känner jag att jag inte kan leva utan henne. Det är jobbigt att få en lillasyster men det är roligt. Och jag tänker att om jag hade skaffat barn istället för hundar så är det ingen som skulle säga att det var en dålig ide! Och jag kanske är dum men jag ser inte skillnaden. Ohana betyder familj och familj betyder att ingen lämnas utanför eller glöms bort! 

Jag har problem med mig själv igen oxå. Typ min kropp och att äta. Jag försöker att äta men jag har verkligen ingen lust och när vanliga människor kommer hit och äter flera gånger om dagen så fattar jag hur dåligt jag äter egentligen och att det verkligen inte är bra. Men min kropp är fucked up och det känns inte bra och det har blivit en ond spiral och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för det känns som om jag inte känner någon som äter normalt längre och jag vet inte ens vad normalt är.

Jag tror att jag behöver hjälp på riktigt. Jag menar både av en proffessionell person som jag kan gå och prata med och av mina nära relationer. Jag behöver hjälp att äta och jag behöver hjälp med ekonomi och på något sätt så är domhär kanske kopplade till varandra eftersom jag är en destruktiv person som har lätt för att bestraffa mig själv för saker som jag gör fel även om jag inte alltid ens erkänner det för mig själv. 

Jag känner bara att livet skulle kunna vara så himla mycket bättre och jag kunde må riktigt bra istället för att gå runt och känna såhär. Allt funkar, jag gör det jag ska men jag är trött och orolig och ledsen. Jag kanske har kommit till en brytpunkt nu. För om jag inte gör något så kommer det att bli värre och efter X antal år är det kanske hopplöst att tro att det ska gå över av sig själv. 


05/21

2014-05-21 [21:41] 

 Så ibland så brukar jag tänka att jag skulle kunna bli något, jag skulle kunna vara någon som folk räknade med, någon som blev tagen på alvar och någon som kunde bli älskad. Men det är skarattretande. Jag vt att jag inte är någon. Jag vet att jag aldrig kommer att bli en sån person som andra räknar med eller tar på alvar. Jag kommer aldrig att bli en person som någon älskar. Det kommer inte at hända för att jag kan inte se det. Jag kan inte föreställa mig en värld där jag skulle kunna vara älskad. JAg kan inte föreställa mig en värld där någon skulle föreslå mitt namn till ett projekt eller en post av värde. Jag vet att jag är en liten naiv drömmare som kallar mig non-binary. JAg vet inte ens varför. Kanske för att skammen och förnedringen av att leva i en biologisk kvinnokropp inte riktig känns som min om jag inte är en kvinna på riktgt. Jag gillar inte min kropp. Min kropp är fantastisk! Men jag gillar den inte. Jag kan inte gilla någonting som så månaga andra människor har åsikter om och dömmer varje dag. Jag önskar att min kropp bara kunde vara. Inte ful, inte snygg, inte tjock, inte smal, bara vara. Vara som min farkost, mitt fordon, min. Min kropp som jag färdades i och upplevde världen. Världen! Världen är så jävla stor och skrämmande redan att jag inte behöver känna mig osäker i min egen kropp! Vart ska jag hitta min trygghet om min kropp är till för andra? Min kropp är inte till för din sexuella njutning eller dina fantasier. Du har inten rätt att ta på min kropp och förstöra den. Du förstör mig. Du får min världsbild att bli skev när du gör mig till ett objekt. Om jag vill ha sex, om jag vill ge min kropp till någon annan och känna saker när någon som inte är jag rör vid mig så ska jag kunna göra det. Jag ska kunna känna utan minnet av när du kände på mig med kladdiga fingrar och nedlåtande blick. Som om du ägde mig.Som att jag bara var ett objek som fanns för din skull. Jag ska kunna kyssa någon uan att minnas hur du höll fast mig och pressade dina kalla våta läppar mot mina. Jag ska kunna njuta utan att aktivt behöva tränga undan minnen av förnedring, skam och avsky. Jag vill kunna gå ut i min kropp utan att bli bedömd. Jag vill kunna cyckla, rida, simma, springa, klättra, hoppa utan att tänka på hur min kropp ser ut. Jag vill kunna allt dedär men jag kan inte. Min kropp är fantastisk, den gör allt för mig. Oavsett om jag svälter i flera dagar eller bara ter choklad eller sover i tre dagar eller inte sover alls på tre dagar. Den gör alltid allt för att jag ska kunna ta mig dit jag vill och göra det jag ska. Men jag gillar den inte. Varje gång jag ser den i en spegel så känns det som att det inte är jag. Som att någon satte ihop den fel. Som dedär dataspelet med Pettson och Findus där man kunde  bygga en kropp av olika huvuden överkroppar och ben. Det kunde bli hur tokigt som helst. Det känns som att min kropp är så som att delarna inte passar ihop med varandra. Jag försöker ändå att lära mig att ta hand om den. JAg försöker att leva och jag försöker att hitta saker som får mig att hålla mig vid liv. Men jag vet ju att mmina naiva drömmar om att bli någon som folk räknar med och älskar aldrig kommer att bli sanna. Inte så länge jag inte kan se det. 


Peppbrev till migsjälv.

2014-04-08 [15:33] 

 Så efter djupa efterforskningar har jag kommit på att det bästa sättet att veta att du älskar något eller någon är att föreställa dig att du kommer att förlora det eller behöva lämna det. Välj ett riktigt sårbart ögonblick i ditt liv, när allt går åt helvete och du redan ligger i fosterställning och gråter kan du passa på att fundera över varför ingen väljer dig och hur värdelös du är och att du inte förtjänar något bra i ditt liv. Så den enda lösningen är att lämna alla du älskar för att skydda dom. Någon annan skulle älska dom bättre för du är värdelös och kan ändå inte göra någonting rätt så du förtjänar inte att ha dedär som får dig att må bättre. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker eller hur mycket du är villig att offra för andra. Dom är inte villiga att offra någonting för dig och du borde ha lärt dig det nu. Alla andra är bättre än du för du är värdelös och du förtjänar inte bättre iallafall. Om du nu liggger på knä med armarna tryckta mot bröstet och tårarna rinnande ner för kinderna medan du hyperventilerar och hoppas att du bara kan dö, då vet du att du verkligen älskar det. Då är det värt att kämpa för och våga för helvete inte ge upp! Även om ingen annan tror på dig så tror jag på dig! Och du kommer att leva ett underbat liv även om du varken är sngg eller självsäker eller bra på att ljuga så kommer du klara dig på något sätt. Det måste du, det måste finnas en plats för dig någonstans! Jag tror på dig. 


04/05

2014-04-05 [14:56] 

 Ganska många är emot min livsstil och jag får konstiga frågor hela tiden och ja jag kanske är konstig! Men jag vill vara det. Jag är precis den personen jag vill vara i väldigt många situationer. Personer är dnamiska och utvecklas hela tiden och jag kan inte lova att det so ä sannt  idag kommer att vara sannt imorron eller om en vecka eller ett år. Ganska många tankar och ideer har jag ändå haft väldigt länge och jag bukar inte ändra mig så fort. Jag komer inte att lämna dig, det är min största rädsla att bli lämnad, ignorerad. Jag tcker verkligen inte om det och jag vet aldrig hur jag ska hantera det. Jag kan inte minnas att jag aktivt, frivilligt har lämnat någon i mitt liv. Vissa har lämnat mig och andra har glidit isär. Så tro mig jag kommer att finnas kvar på ett eller annat sätt. Jag är väldigt fäst vid min ohana. Jag har en tredalad familj, för tre är ett magiskt nummer. Min biologiska ohana. Min urbana ohana, bersoner som jag litar på som finns tillhands när jag behöver någon, oftast. Min valda ohana, personer som jag jälv har valt att leva med, består just nu av två katter,två hundar och en snigel. Så ingen av dom har aktivt val mig. Men jag vet att dom älkar mig och förmodligen skulle dom välja mig nu om dom fick ett val. Min valda ohana har vuxit och personer är oroliga för att vi bor förlitet och att alla inte kommer att må bra. Det gav mig jättedåligt samvete och ont i magen när personer jag litar på säger att jag är en idiot och djurplågare och att jag gör dåliga val. Men såhär är det: alla mår bra. JAg vet att vi bor trångt men jag planerade inte att bo här föralltid. Så jag vill starta ett kollektiv. Med några trevliga personer någonstans. Och vi kommer att bo trångt ett tag men jag är inte dum och om någon i min ohana inte mår bra så är det mitt ansvar att lösa det. Och jag vet att jag kan ta hand om min ohana. Tvivla inte på mig, jag är starkare och smartare än vad ni tror. Än vad jag tror oxå. JAg var på en kongress och fick ett infall att söka till förbundsstyrelsen så jag gjrde det. Jag blev inte vald men många människor sa att jag var modig och bra. En person som jag ser upp till och beundrar mcket sa till mig att det var ba att jag sökte för att man alltid ska ta det man vill ha. Jag vet det. Jag hade bara glömt att det gäkllde mig oxå. Och dom senaste sex sju åren har jag försökt att inte leva. Men nu vill jag kanske leva ändå. Så tack alla som höll mig vid liv, tack gnistan i mig som aldrig gav upp, tack kongressen som fick mig att inse att jag är värd lika mcket som alla andra och att allt som jag säger åt andra att göra gäller mig oxå. Nu kanske jag kan få något gjort? Jag har redan börjat lite och om jag gör fel och tar fel beslut och allt går åt helvete så är det okej. För jag är ung och det är okej att göra fel och jag har varit så rädd för att göra något alls att det skulle kännas som en jävla lättnad att göra fel! Du får en guldstjärna om du läser allt dehär och du är oxå värd lika mcket som dom du beundrar och ser upp till. Ifall du hade glömt det. 


02/10

2014-02-10 [21:36] 

 Ibland är det som att folk är rädda för mig. Jag tänker att jag kanske ser ut som en såndär giftig groda och att dom kanske inte vet om dom ska äa upp mig eller inte. Då brukar jag blåsa upp kinderna och vifta med armarna tills dom tittar bort. Då är jag oftast i säkerhet igen. Ibland så vill jag imponera på folk och då tror jag att jag är en såndär paradisfågel! Så jag bara virvlar runt i en färgglad dans och sjunger det vackraste jag kan. Men ibland så verkar det som om dom inte förstår. Jag förstår inte vad det är som dom inte förstår! Varför vågar dom inte prata med mig? Mitt hjärta är en mjuk kattunge och jag är inte en giftig groda eller en paradisfågel med vassa klor. Jag är bara en Stich. En mjuk och varm och vacker Stich. Jag är inte så lätthanterlig alla gånger, alltid halvvild. Men jag är nästan alltid vänlig och vill alla väl. Välj mig! 


12/09

2013-12-09 [12:11] 

 Folk säger ofta till mig att jag är söt. Sen säger dom "Måste du ha så konstig hårfärg, du som är så söt". Samma med piercings, tattueringar och all annan bodymodification. "Varför gör du så!? Du är ju så söt som du är!". JAG VET! Okej!? Jag vet att jag är söt. Tack så mycket. Jag gör allt dethär för att det känns bra, för att jag vill. För att det är meningsfullt för mig att dekorera min kropp. Jag känner inget behov av att vara söt för eran skull. Om ni skulle säga att jag var ful så skulle jag bara sluta lyssna för om ni verkligen brydde er om mig så skulle det inte spela någon roll om jag var söt eller inte ni skulle tycka att allt som fick mig att må bra var bra. För att det skulle vara viktigare för er att jag mår bra än att jag är söt.